saker som måste komma ut.
Vill få ut min ilska.. min rädsla, mina känslor och mina tårar.
ena stunden är jag glad, andra börjar jag skaka..
tårarna kommer & ibland vet jag inte ens varför?
är det så att vissa delar av tiden jag nyss lämnat dyker upp,
när man minst anar det? det känns ju så. alla stunder jag tänker på,
alla stunder i skolan jag satt & grät, kämpade efter andan,
sekund efter sekund men fick bara.. fram.. tårar. eller här hemma..
kunde ligga i sängen i timmar och bara låta tårarna rinna, det tog aldrig slut.
som att det var någon som fyllde på hela tiden, för.. jag grät verkligen floder!
som att jag grät stilla havet eller något. tappade andan där med..
& då fick jag tankarna att luften skulle ta slut. men det gjorde de inte.
ibland önskar jag att det skulle blivit så. det hugger hela tiden i mitt bröst,
faktiskt hela tiden.. bara jag andas, rör mig.. eller tänker?
vad är det egentligen? är det alla sår, alla skador..
allt jag fått emot mig som orsakat detta? förstört mig? jag vet inte.
men jag undrar. jag känner mig inte normal. jag har hela tiden ont i kroppen.
jag är alltid trött. jag känner mig deppig väldigt ofta nu för tiden med.
jag vill bara ligga ner, på en plats där jag är helt ensam..
låta tankarna snurra runt, kunna tänka klart.
jag vill samtidigt gråta ut tills jag tappar luften.
varför känner jag såhär egentligen?
vad har jag gjort så jag förtjänar detta? jag vet inte, vet du?
Att känna sig utanför, mobbad. den känslan är obeskrivlig. känna sig iaktagen.
inte ha någon att luta sig emot, prata med.. om precis vad som helst.
att inte ens kunna gå bredvid någon och känna sig säker.
gå ensam hem, till skolan.. runt i skolan. sitta ensam på en bänk. i bamba.
det är en känsla, som bara såna som vart med om det, kan veta hur det känns.
det hugger i bröstet, ,man känner tårarna uppe i halsen,
men vågar inte ta fram dom. varför? det är ju bara bra?
men man vågar inte. vem skulle trösta en? alla skulle ju bara gått förbi en ändå,
som om man är osynlig. det är ingen idé. allt samlas inuti en,
och kommer inte ut. men när det är fullt då? vad gör man då?
det tar ju slut någon gång, platsen där inne.. eller? så mycket tankar.
skära sig, den känslan som gör ont, fast som man mår bra av sen.
smärtan gör att man mår bra, just på den fronten. varför? jag vet inte.
jag känner mig hjälplös. kraftlös.. jag har ingen kraft att orka tänka längre.
jag backar undan och blir yr så fort jag tänker för mycket,
vad har hänt? min kropp, hela jag.. känns som jag ligger efter i allting,
och bara..väntar på att falla isär. jag känner mig sönder. krossad. sviken.
känns som att, jag knappt har en del kvar av mig, mitt riktiga jag.. i mig.
utan att jag är söndersplittrad lite överallt, och hittar inte tillbaka till bitarna.
det är så mycket jag tänker på, så mycket jag vill säga.. så mycket jag inte vågar säga.
det finns så mycket ord som aldrig, aldrig någonsin kommer komma fram.
ena stunden är jag glad, andra börjar jag skaka..
tårarna kommer & ibland vet jag inte ens varför?
är det så att vissa delar av tiden jag nyss lämnat dyker upp,
när man minst anar det? det känns ju så. alla stunder jag tänker på,
alla stunder i skolan jag satt & grät, kämpade efter andan,
sekund efter sekund men fick bara.. fram.. tårar. eller här hemma..
kunde ligga i sängen i timmar och bara låta tårarna rinna, det tog aldrig slut.
som att det var någon som fyllde på hela tiden, för.. jag grät verkligen floder!
som att jag grät stilla havet eller något. tappade andan där med..
& då fick jag tankarna att luften skulle ta slut. men det gjorde de inte.
ibland önskar jag att det skulle blivit så. det hugger hela tiden i mitt bröst,
faktiskt hela tiden.. bara jag andas, rör mig.. eller tänker?
vad är det egentligen? är det alla sår, alla skador..
allt jag fått emot mig som orsakat detta? förstört mig? jag vet inte.
men jag undrar. jag känner mig inte normal. jag har hela tiden ont i kroppen.
jag är alltid trött. jag känner mig deppig väldigt ofta nu för tiden med.
jag vill bara ligga ner, på en plats där jag är helt ensam..
låta tankarna snurra runt, kunna tänka klart.
jag vill samtidigt gråta ut tills jag tappar luften.
varför känner jag såhär egentligen?
vad har jag gjort så jag förtjänar detta? jag vet inte, vet du?
Att känna sig utanför, mobbad. den känslan är obeskrivlig. känna sig iaktagen.
inte ha någon att luta sig emot, prata med.. om precis vad som helst.
att inte ens kunna gå bredvid någon och känna sig säker.
gå ensam hem, till skolan.. runt i skolan. sitta ensam på en bänk. i bamba.
det är en känsla, som bara såna som vart med om det, kan veta hur det känns.
det hugger i bröstet, ,man känner tårarna uppe i halsen,
men vågar inte ta fram dom. varför? det är ju bara bra?
men man vågar inte. vem skulle trösta en? alla skulle ju bara gått förbi en ändå,
som om man är osynlig. det är ingen idé. allt samlas inuti en,
och kommer inte ut. men när det är fullt då? vad gör man då?
det tar ju slut någon gång, platsen där inne.. eller? så mycket tankar.
skära sig, den känslan som gör ont, fast som man mår bra av sen.
smärtan gör att man mår bra, just på den fronten. varför? jag vet inte.
jag känner mig hjälplös. kraftlös.. jag har ingen kraft att orka tänka längre.
jag backar undan och blir yr så fort jag tänker för mycket,
vad har hänt? min kropp, hela jag.. känns som jag ligger efter i allting,
och bara..väntar på att falla isär. jag känner mig sönder. krossad. sviken.
känns som att, jag knappt har en del kvar av mig, mitt riktiga jag.. i mig.
utan att jag är söndersplittrad lite överallt, och hittar inte tillbaka till bitarna.
det är så mycket jag tänker på, så mycket jag vill säga.. så mycket jag inte vågar säga.
det finns så mycket ord som aldrig, aldrig någonsin kommer komma fram.
Kommentarer
Trackback
